I vågornas brus jag känner din närvaro, i solens spegelblänk på havet din själ drar förbi.
Ett år har passerat förbi och varje dag det sticker till, ett hjärta som brustit och inte plockats ihop. I all hast en tror att livet fortsätter i glädjens tecken men så en dag en tanke som för en till den tiden då vi alla var fria och levde livet, det där skrattet och skämtet som fick en att le, även de dagarna en inte ville le så blev det omöjliga förverkligat. Den förmågan så stark och underbar, men den dagen för ett år sedan de enda tankarna som var kvar lämnade i ett indränkt blad som föll till marken i ett långsamt fördärv, likt tomma och övergivna hus en stad som står där på sin ruin det enda som skildrades var tomhet och panik...
Tårar faller och hjärtat skriker men ingen ser och ingen hör för hur ska någon förstå den saknaden som består och äter upp en inifrån, lycka är något vi alla söker och jag försöker förstå att det nu är i solens strålar du myser med din charm och underbara själ.
Det är tomt och det gör ont men tack för att jag ändå fick vara en del av ditt liv...
